Sitta 5 timmar för en tatuering på Dag 7

Innan jag fick min operationstid hade jag bokat in en tid för att tatuera mig och nu råkade den falla precis en vecka efter operationen. När jag pratade med läkaren innan operationen passade jag då på att fråga om det skulle vara ok att göra den tatueringen. Efter att ha frågat om placeringen sa han att det var inga problem, armen är ju långt från magen där de går in för operationen. Så i tisdags, 7 dagar efter operationen åkte jag för att skaffa en ny tatuering.

Innan denna har jag bara gjort en tatuering, en liten black and grey wrap-around längst ner på vänsterarmen som tog ca 2½ timme. Medan jag tycker att det gör rejält ont att tatueras var den smärtan ändå något som jag tog mig igenom utan en min. Det var något ställe som gjorde lite extra ont, men jag var avslappnad under hela tatueringen.

Den här tatueringen blev en sittning på ungefär fem timmar, så dubbelt så lång tid som min tidigare och därför är det svårt att säga om det faktum att jag nyligen opererats påverkade min reaktion. Dessutom tatuerades områden som vanligtvis är känsliga, nämligen armbågen och armvecket, men jag tänkte att jag gör ändå ett inlägg om det.

Min plan när jag kom dit var en fullmåne och ett nattdjur längst upp på vänsterarmen. Jag hade tänkt att jag sen kunde bygga på neråt mot min första tatuering för en typ av patchwork-sleeve. Min tatuerare hade dock tagit mina idéer och sprungit med dem (vilket hon gör, min första tatuering blev också mycket större och mycket snyggare än vad jag först tänkt mig). Jag kom dit och på bordet hade hon en massa bilder av olika nattdjur, en fullmåne och annat på temat natt (som jag ändå nämnt att min tanke var kring min vänsterarm). Det slutade med att vi planerade en hel sleeve och började med att göra underarmen.

De första fyra timmarna gick ungefär som min första tatuering, jag var avslappnad, det gjorde riktigt ont, men inget jag inte kunde hantera även om områden hon behövde återvända till såklart ökade smärtan. Sen kom timme fyra och tjocka svarta områden och här började jag få riktigt ont och grimasera. När hon nådde armvecket så kunde jag inte längre kontrollera mina reaktioner, det var svordomar och nynnade och benen kunde inte ligga stilla. Det var till och med ett tillfälle där det undslapp ett litet skrik för ett ställe gav en så plötslig, intensiv smärta som jag inte var beredd på. Att min tatuerare hade tålamod med mig under den tiden ska hon ha ordentligt med beröm för, jag var en riktigt jobbig klient. När hon äntligen var klar i armvecket så gjorde hon ett par detaljer till på sidan av armen och hela jag slappnade av, för då kändes det som att hon bara tog en penna och ritade på huden i jämförelse med timmen innan.

Jag måste erkänna att under tiden det kändes som att hon karvade sönder armvecket så var det många tankar om huruvida jag egentligen gillar tatueringar. Kanske jag klarar mig med dem jag har? Jag behöver ju inga fler egentligen, jag har gått länge utan tatueringar och det funkade bra. Kanske hon inte ens behöver göra klart den här, för ingen tittar så noga ändå.

Men såklart satt jag där en timme senare och bokade in fortsättningen på min sleeve. För jag vet vad som ska fyllas på och jag kan knappt vänta innan hela armen äntligen är klar!

Något jag tyckte var fascinerande var att hon tatuerade området där jag hade haft min infart, vilket hade lämnat ett blåmärke. Under tatueringens gång så kom allt blodet i det blåmärket ut och efteråt kunde man inte se var blåmärket hade varit, det var helt borta.

Eftersom jag fick så ont och det var nära inpå en operation tänkte jag att den här gången kanske jag upplever den där "tatueringsinfluensan" som man kan få efter en större tatuering. Jag har ju ändå rätt låg smärttröskel så kanske jag drog min gräns lite långt och skulle få betala för det. Men nu har det gått två dagar och allt är som vanligt. Det är klart att armen värker, men ingen feber och inga problem att kliva ur sängen. Allt är tillbaka till det normala och nu kan jag bara fortsätta att läka min arm och mina operationssår.

Tatuerare: Rebecca på Rebeccas Tattoo Studio

Nu har jag sett såren... i alla fall de flesta

Så i söndags (Dag 5 efter operationen) bytte jag äntligen ut förbanden. Blev lite förvånad över att det förutom förband även satt sårtejp på alla sår då det inte stod något om det i skötselråden jag fick med hem. Efter lite googlande hittade jag ett annat landsting som skrev att efter en dagsoperation med stygn som försvinner av sig själv skulle man ta bort sårtejpen efter 7 dagar, så jag lät den sitta kvar. Jag upptäckte dock snabbt varför området runt naveln gjort så ont, hade ett massivt blåmärke runt naveln, så inte konstigt att det var ömt.

På måndagen (Dag 6) lämnade jag för första gången lägenheten och körde bil. Ett par psykologstudenter på Örebro Universitet håller på att skriva en kandidatuppsats om barnfrihet och jag var en av åtta eller nio barnfria de ville intervjua. Jeansen var nog lite av ett misstag, jag hade rejält ont i både magen och sidorna när jag åkte hemåt, men intervjun var väldigt trevlig och jag ser fram emot att läsa den färdiga uppsatsen när den publiceras. Jag passade även på att handla lite och hade syrran med som bärhjälp.

Igår tisdag (Dag 7) hade jag en tatuering inbokad som jag nog ger ett separat inlägg imorgon eller om någon dag. Jag har aldrig suttit så länge för en tatuering (fem timmar) så det är svårt att avgöra om det hade varit någon skillnad gentemot om jag inte var nyligen opererad innan tatueringen, men gör ändå ett eget inlägg senare. Jag tog även bort sårtejpen den här morgonen. De två sido-såren längst ner ser på det stora rätt läkta ut, men satte ändå på nya förband för jag kliar mig ibland så hårt att jag vaknar med rivmärken efter natten och mina läkande sår kliar rätt rejält nu (det började redan klia illa igår). Såret i naveln kan jag inte hitta. Jag vet inte exakt var det sitter, men min navel ser väldigt annorlunda ut från hur den såg ut innan operationen, så jag vet inte om den är svullen eller om de råkat sy ihop en del av min navel när de sydde ihop operationssåret. Får väl se om några dagar när jag byter ut förbandet på nytt. (Jag hoppas den är svullen, jag gillade min navel, den här ser bara konstig ut.)

Skippade jeansen igår när jag åkte till stan, så magen mår mycket bättre, men låg även på mage för första gången hos tatueraren så det kan även vara så att magen börjar kännas i princip normal nu (bortsett från blåmärket som fortfarande ömmar). Under tisdagen mådde jag överhuvudtaget bra och tog inte några smärtstillande alls. Så jag tror uppdateringarna kommer tunnas ut nu, framöver blir det troligtvis mest sår-uppdateringar som kommer följa upp själva operationen.

Dag 3 med en inte alls avslappnande dusch

Inne på dag tre efter operationen och jag mår bättre men inte bra. Känner mig som en riktig vekling men har fortfarande ont runt magen och vissa rörelser gör för ont, så jag får väl acceptera att jag inte är särskilt tuff när det gäller läkning.

Bortsett från smärtan har jag dock varit uppe och rört mig, lagat mat och äntligen tagit den där duschen. Det blev tyvärr inte en sån där lång, varm, avslappnande dusch som jag vanligtvis ser fram emot. Istället försökte jag ta mig igenom det så snabbt som möjligt och försökte speciellt undvika att skölja för länge på magpartiet. Så vitt jag kan se lyckades jag med att inte släppa in vatten i förbandet, det ser torrt ut, så jag väntar en eller två dagar till innan jag byter ut det. Men kan inte låta bli att undra hur man egentligen märker om det läckt in vatten när förbandet är vattenfast. Det sitter rätt bra, men det är klart att det är delar som är skrynkliga och veckade och hypokondrikern i mig är rejält nervös för att jag ska ha vatten gömt därinne i naveln som sitter och luckrar upp såret och skapar en infektion. Får väl se hur lång tid det tar innan jag ändå ger mig på att byta ut det.

Bara för säkerhets skull.

Dag 2 blev snurrig

Idag när jag klev upp hade jag problem att hålla balansen. Allt snurrade och rörde jag huvudet för snabbt så krängde hela rummet till. Jag lyckades ta mig upp och fixa frukost men jag var så ostadig att syrran som tänkt åka hem idag valde att stanna en natt till.

Efter frukosten blev det tillbaka till sängen där jag ibland satt upp och spelade spel med syrran eller låg och sov med katten hoprullad bredvid mig. Först framemot kvällen kom jag på fötter igen. Jag märkte av att jag blödde lite igen, men med betoning på väldigt lite, snart borde ändå blödningen komma igång som resultat av att jag gått tre dagar utan p-piller. Det finns inte längre någon smärta alls i axlarna och nu går det ändå ganska bra att sova på sidan så länge jag vänder mig försiktigt och inte kommer åt navel-såret.

Först när jag klev upp på kvällen och hade ätit och rört mig en del började jag känna av att magen gjorde ont igen så tog lite värktabletter, men det är de enda jag har tagit idag så det går absolut framåt. Hade tänkt hoppa in i duschen idag också men känner mig alldeles för snurrig, så får skjuta upp det till imorgon. Ska bli skönt att få skölja av mig, men är också lite nervös över att förbanden ska ta in vatten. Om de blir blöta måste jag byta ut dem och jag vill helst att det ska läka ihop en del innan jag behöver se såren. Samtidigt kanske det känns värre än det ser ut och då kan det vara bra att se att det läker fint, minns att jag blev förvånad över hur fint syrrans sår hade läkt när jag hjälpte henne byta förband som börjat lossna strax efter hennes Gastric Bypass.

Men om de håller sig torra bör förbanden bytas tidigast efter 48 timmar (som passerat) men inom 7 dagar, så jag har förhoppningsvis några dagar kvar innan jag behöver ta tag i det, de har ändå använt vattentäta förband.

Jag räknar kallt med att imorgon blir en piggare dag.

Att komma hem: blödningar och smärta

Så för att fortsätta där jag slutade, det var inte mycket som hände när jag kom hem efter operationen. Jag gick och la mig direkt och sov i princip bort hela resten av dagen. Fördelen var att när jag vaknade var illamåendet borta och syrran kom in med en skål Vickningschips till sängen (perfekt uppvaknande). Medan det var gott var det inte direkt mättande så jag klev upp och fixade en micropizza för att få i mig nåt mer matigt och strax efter det märkte jag att de smärtstillande jag fått var på väg att sluta verka. Gasen som de förvarnat om skulle kännas i axlarna var inte så farlig, en liten molande värk bara, men magen började göra ordentligt ont, så där på kvällen började jag med Alvedon och Diklofenak som de förvarnat om att jag borde skaffa hem. Det hjälpte en del, men det gjorde ändå rejält ont om jag råkade komma åt såren på magen.

Jag blödde en del efter operationen, men inte farligt mycket. För dem som vet var det ungefär mängden sista dagen på mensen (inte den dagen då det bara är lite "spotting" utan dagen innan då det ändå behövs skydd, men det trots det blir lite för torrt med tampong och det hinner oxidera innan det kommer ut). Själv föredrar jag menskopp och intim-skydd efter operationen var valfritt, men jag hade för ont i magen för att kunna böja mig och komma åt ordentligt, så menskoppen får vänta en stund. (Blödningen hade sedan helt slutat under sena kvällen/natten.)

På kvällen satte jag mig och kollade ett par serier och blev ändå lite nervös när hela magen plötsligt började bubbla. Det kändes som att allt rörde sig därinne och jag hade tur att syrran nyligen gjort en Gastric Bypass och kunde lugna mig med att det var helt normalt och bara gas som blivit kvar från när de blåst upp magen under operationen. Det var en riktigt obehaglig känsla!

Att sova efter att ha vänt på dygnet blev ju inte lättare i och med att jag i princip bara kan sova på rygg nu (i vanliga fall somnar jag på mage). Inte ens sidan är bekväm eftersom det känns som om allt innehåll i magen faller ner mot sängen, och det är varken bekvämt eller smärtfritt. Men tillslut lyckades jag ändå hitta en lösning där jag kunde halvluta mig mot en kudde som gav lite stöd för magen utan att trycka på för hårt. Problem nummer två blev katten. I vanliga fall är Nova nöjd med att sova bredvid mig, nära, men aldrig ovanpå. Nu helt plötsligt vill hon väldigt gärna ligga nära eller ovanpå magen och det är svårt att säga nej till en katt som vill mysa. Smärtan är dock outhärdlig när hon kommer åt såren, så hon fick nog höra fler nej inatt än hon hört hela sitt liv upp till nu. Trots det valde hon att hålla sig nära, hon är min mest älskade vän.

Första dagen efter operationen gjorde magen ont när jag klev upp, men jag hann ändå röra mig en del innan det blev så illa att jag behövde ta tabletter. Jag har känt mig piggare och smärtan är ok ändå. Det som gör ont är när jag måste ta i för att resa mig upp och magen böjs eller om jag råkar komma åt såren (framförallt naveln, det räcker att jag nuddar den med byxkanten så ryser jag i hela kroppen av smärtan). Men på det stora hela känner jag mig ok, långsam och trött, men ok. Jag klarar av alla vardagssysslor hemma. Har inte lämnat lägenheten då mjukisbyxor känns för kallt och varma byxor känns som om det kommer sitta åt runt magen och göra ont, men kanske imorgon. Jag har känt mig lite febrig, men har inte gått över 37.6, som trots att det är en hel grad över min normala kroppstemperatur ännu inte når gränsen för faktisk feber, så jag tolkar det som ett läkningstecken.

Dag ett avklarad
Med vänliga hälsningar
Steril