"Jag måste ställa lite dumma frågor om varför."

Väntetiden mellan att bli uppskriven på väntelistan för att få träffa en läkare och att faktiskt få en kallelse var utan tvekan lång. Jag valde att inte åberopa någon vårdgaranti för jag vill ändå göra operationen i Örebro Län, som jag tillhör, om jag kan. Men vecka 28 (så dryga tre månader efter jag blivit uppsatt på väntelistan) damp äntligen kallelsen ner i min brevlåda och talade om att den 19 augusti (ca 4½ månad efter mitt första samtal till kvinnokliniken på USÖ i Örebro) skulle jag få träffa en läkare på kvinnokliniken i Karlskoga.

Jag var så redo. Jag var så förberedd. Inte långt innan min bokade tid läste jag facebook-kommentarer om kvinnor i min ålder som blivit nekade av läkare som tog större hänsyn till sina egna åsikter än deras skyldigheter enligt steriliseringslagen, och jag hittade en artikel om en man som blivit nekad sterilisering för att hans läkare ansåg att man inte ska sterilisera sig när man är under 30 år (återigen utan någon hänsyn till patientens rättigheter som senare visade sig inte vara mycket till rättigheter alls eftersom du tydligen kan ha rätt att sterilisera dig men själv måste leta tills du hittar en villig läkare). Så jag förberedde mig på en eventuell strid, jag gjorde en steriliseringsmapp.

I min mapp hade jag en utskrift på steriliseringslagen, svar på vanliga frågor som barnfria brukar få, en lista på de viktigaste av mina många anledningar till att jag inte vill ha barn, socialstyrelsens föreskrifter om sterilisering, en artikeln om resultatet av en omfattande studie kring kvinnors olika väg, åsikter och beslut fram till skaffandet eller icke-skaffandet av barn, samt statistik kring hur vanligt ovanligt det är att barnfria ångrar sitt val att sterilisera sig, komplett med källor. En ordentlig mapp som fick en av sköterskorna att under den senare undersökningen fråga om jag suttit och jobbat medan jag väntat på min tid. Ingen skulle neka mig den här steriliseringen! Och det gjorde heller ingen. Men inte på grund av mappen som låg helt orörd under hela besöket.

Eftersom det är en bit att åka så var jag framme i rätt god tid, men det verkar som att just den dagen hade de fullt upp på avdelningen för jag blev inkallad till läkaren 40 min efter min inbokade tid. Gott om tid för min hjärna att jobba på att skapa ännu mer ångest, i mitt huvud hade jag låtsas-samtal om hur jag skulle bemöta olika "men"-argument. När jag väl kom in var jag dock en av de lyckliga vars besök gick snabbt och enkelt. Efter den vanliga artighetsfrasen kom det ett enkelt

"Du vill sterilisera dig?"

"Ja."

"Utan tvekan?"

"Ja"

"Ok, då måste jag ställa lite dumma frågor om varför."

Frågorna och svaren var verkligen så korta och enkla och när hon själv kallade frågorna dumma kände jag hur hela kroppen slappnade av. Så jag svarade rätt enkelt att jag har många anledningar, men att den största och viktigaste var att jag inte vill ha barn, att jag aldrig haft någon barnlängtan. Här avbröt hon mig med ett kort: "Du har inte fött barn?" och plötsligt kände jag mig lite på spänn igen, men jag svarade med ett kort nej och fortsatte med att jag har bara en systerdotter och hon är underbar, så om inte hon kan skapa en barnlängtan i mig, så tror jag inget kan. Och det var det. Läkaren frågade lite om min inställning till andra preventivmedel, berättade att de klipper äggledarna i Örebro Län (inte klämmer) och frågade om hälsohistorik, berättade om eventuella biverkningar och risker med min operation (bl.a. har jag en viss risk för att hamna i klimakteriet tidigare, samt att få kraftigare och mer smärtsamma menstruationsblödningar) och sedan sa hon bara "Du är vuxen och myndig att bestämma själv om du vill sterilisera dig," och sköt över en bunt med papper för mig att skriva på och fylla i. Därefter följde en gyn-undersökning med bland annat vaginalt ultraljud (tydligen såg mina äggstockar bra ut) samt blodprover där de tog två rör och slutligen mättes syresättning och blodtryck. Och det var det, 280kr, 30 minuter, ett plåster i armvecket och jag är godkänd för att bli steriliserad och nu är det bara att vänta på att få en operationstid. Jag är återigen placerad på en väntelista som kan ta lång tid, men jag står med där och jag behövde inte ens kämpa. Jag är så tacksam att jag fick mitt läkarmöte på kvinnokliniken i Karlskoga.

Det jag inte vet ännu är om jag kommer klippa äggledarna eller ta bort dem helt. Jag själv tog upp frågan med min läkare då jag läst att det finns studier som tyder på att om man tar bort hela äggledarna så minskar risken för äggstockscancer med över 50%. Tyvärr så är det här en metod som fortfarande studeras så jag har ingen möjlighet att välja den, däremot är jag anmäld till Salster-studien som fortfarande studerar metoden. Om jag blir utvald att delta får jag bara hoppas att jag hamnar i den grupp som tar bort hela äggledarna, varför inte ta två flugor i en smäll liksom. Men det vet jag inte förrän jag får min operationstid och enligt sköterskorna på kvinnokliniken kan jag inte ens vara säker på att få en tid inom ett halvår. Så nu är det återigen bara att sätta sig ner och vänta.

Bingo!

På reddits subreddit r/childfree talas det ofta om "bingo" eller "being bingo-ed". Det som menas när bingo nämns är en samling fraser som barnfria är väldigt vana att höra när deras barnfrihet kommer på tal. Fraser som ifrågasätter din mognad, din förmåga att ta beslut (som rör dig själv) eller ens tänka efter lite och huruvida det kanske helt enkelt är något psykiskt fel på dig. I grunden är det frågor som tar form i den osäkerhet som bildas när man möter en person som bryter en mycket stark norm som man själv aldrig ifrågasatt.

Jag har inte varit uttalat barnfri särskilt länge. Frågar du min syster skulle hon säga att jag varit barnfri sedan vi var barn, men det var inte något vi diskuterade. För mig kändes det inte som något som man behövde prata om, för vem skulle bry sig om mina livsval? En hel del skulle det visa sig. Men så insåg jag att barnfrihet var något tabu, något man inte talade om, och då blev jag plötsligt väldigt öppen med min barnfrihet. För att bryta ett tabu och skapa möjlighet för andra som inte trivs i en norm att känna självsäkerhet i att bryta den normen krävs det att man talar öppet och utan ursäkter kring sitt val.

Så jag tänkte att jag skulle ta upp ett par exempel på vanliga bingon, både de jag hört själv sedan jag blev uttalat barnfri och ett par jag inte lyckats kryssa i på bingobrickan (än).

Du är ung, du kommer ändra dig.
Varianter på den här är något jag fått höra i princip varenda gång min barnfrihet har kommit på tal. Personen jag talar med tar alltid för givet att hen vet mer om mig än vad jag själv gör. Jag må vara vuxen, men jag är inte vuxen nog att kunna ta ett beslut nu som påverkar resten av mitt liv. Det lustiga är att ifall jag istället var gravid skulle ingen ifrågasätta beslutet att behålla barnet trots att det beslutet lika starkt (om inte mer) påverkar resten av mitt liv. En kvinna kan som 16-åring skaffa barn, men jag kan som 34-åring inte välja att inte skaffa barn. Det här är något som känns otroligt nedlåtande att höra, för oavsett hur välmenande personen är i att inte vilja att jag ska uppleva smärtan av att ångra mig så säger hen till mig att jag inte är kapabel att ta beslut kring mitt liv.

Men tänk om du ångar dig?
En variant som uppstår när jag berättar att jag planerat sterilisera mig. Jag skulle säga att jag hellre ångar att jag inte skaffade barn än ångrar att jag skaffade barn (jo de existerar, jag lovar, googla det). Dessutom, skulle jag mot all förmodan ångra mig så finns det fullt i barn därute som är i behov av föräldrar.
Och jag vill även tillägga att jag skulle tro att barnfria (och framförallt steriliserade barnfria) i de allra flesta fall har tänkt igenom sitt beslut mycket noggrannare än merparten av föräldrarna därute.

Men du vet inte vad du säger nej till, du kommer aldrig uppleva det underverk som är att skaffa barn.
Jag kommer heller aldrig sätta min fot på månen eller forska fram ett botemedel för cancer eftersom jag gjort andra livsval. De upplevelserna är säkert också otroliga att uppleva, men jag valde ett annat liv.

Tänk om du träffar en man/kvinna som vill ha barn?
Då vill vi uppenbarligen olika saker i våra liv och skulle inte bli lyckliga tillsammans. Och varför säger du det som att det är självklart att jag i det scenariot ska vara personen som ger efter för den andras önskemål? Tänk om du träffar någon som är barnfri? Betyder det att du borde vara ok med att ge upp din barndröm då? Eller är det bara de barnfria som inte har rätt till våra val? Oavsett, i ett sådant förhållande leder en kompromiss till att den ena parten blir olycklig, jag vill inte ha ett sådant förhållande!

Hatar du barn?
Nej. Däremot ogillar jag dem. Ganska mycket. De är kladdiga, gnälliga och själviska och jag kan inte föra en intelligent konversation med dem. Jag är inte en barnmänniska. Det är dock jag som individ, det finns fullt med barnfria människor som älskar barn, vissa arbetar med barn, de vill bara inte föda fram egna.

Det blir annorlunda när det är ditt eget barn.
Ja, troligtvis. Jag har en systerdotter som jag älskar över allt annat och skulle jag få ett eget barn så är jag säker på att jag skulle älska det barnet. Men jag är lika övertygad om att jag skulle avsky modersrollen. Du kan älska ditt barn och samtidigt ångra att du skaffade barn (googla det). Sen kan man väl inte heller säga att hormoner och moderskänslor som tar över och skapar utopi är en garanti när man då och då läser hemska historier om vanvårdade barn?

Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?
Antagligen de som får betalt för det. Det är väl grymt själviskt att avla fram små framtida sjuksköterskor till en själv, varför skulle jag vilja lägga den bördan på någon? Dessutom finns det en massa människor på våra ålderdomshem som har barn och barnbarn som de ändå inte träffar särskilt ofta, de kanske inte ens bor i samma land längre. Om jag är ensam när jag är gammal kanske det säger en del om min personlighet att jag inte har möjlighet att skaffa vänner ens på ett hem fullt i jämngamla människor?

Det är själviskt att inte skaffa barn!
Den här förstår jag inte alls? Är inte alla våra livsbeslut grundade i själviskhet? Val av partner, utbildning, jobb, hemstad, djur? Du skaffar barn för att du vill ha ett barn. Du förstör världen på grund av ditt val av mat och transportmedel men studier visar att det absolut värsta du kan göra för jorden är att skaffa barn. Ett barn ger ungefär samma koldioxidutsläpp som 40 flygresor från Sverige till USA, per år, men ditt val att skaffa barn är osjälviskt medan mitt val att leva barnfritt är själviskt? Försök igen.

Men du tar ifrån dina föräldrar lyckan av att vara morföräldrar.
Även om jag inte haft en syster som är en väldigt lycklig mamma och föräldrar som genast accepterade mitt beslut att sterilisera mig, tar jag inga beslut kring mitt liv grundade på någon annans önskningar. Och jag hoppas ingen annan gör det heller.

Jag skulle kunna fortsätta rätt länge till, men egentligen har alla dessa fraser gemensamt att de ifrågasätter något väldigt grundläggande och bör enkelt besvaras med:

Min kropp, mitt liv, mitt val!

Hellre ett år äldre än en månad sen

Jag fyller år i veckan och oavsett hur många gånger bekanta och obekanta upprepar hur ung jag ser ut att vara har jag passerat 30 för några år sedan. Och med 30-gränsen kommer ofta åldersnojan. I mitt fall kom åldersnojan redan vid 20-gränsen för att vara helt ärlig. Jag har dock ingen åldersnoja längre.

Jag är en sådan som gillar att planera. Jag uppskattar spontanitet, men jag är mest bekväm i planering där det finns klarhet. När jag växte upp var inte barnfri ett ord som existerade, jag visste att jag skulle bli vuxen, skaffa jobb, skaffa en man och skaffa barn. Det är så man gör, det är så ett liv går till. Så när jag planerade mitt liv så planerade jag allt jag skulle behöva hinna med innan jag skaffade barn (som såklart inte skulle bli för sent, man borde vara en relativt ung mor). I princip planerade jag utifrån tanken att mitt liv skulle ta slut när jag fick barn och det var mycket jag ville hinna med innan de dök upp. Det var såklart inte en medveten tanke att livet tog slut när barnen kom, det är först i efterhand som jag insåg att ingen av mina framtidsplaner innehöll barn, allt jag ville uppleva var barnfritt och ingen tanke lades på något av de stadier som uppstod efter graviditet och förlossning.

Men år går snabbare än man tror och plötsligt var jag flera år in i vuxenheten och hade inte hunnit med mer än en bråkdel av allt det jag ville uppleva. Alla länder jag ville besöka, alla böcker jag ville läsa, det fanns inte nog med tid. Åldersnojan blev ett faktum och jag började känna mig ganska misslyckad. Planering hade inte gjort något för att hjälpa mig, stabiliteten skapade instabilitet. Varje födelsedag var en obekväm påminnelse om ännu ett år slösat då jag borde gjort mer, hunnit mer.

Hur jag tog mig från tanken att barn är en självklarhet till insikten att barn inte är för mig är en historia jag spar för en annan gång, men något som följde med insikten var befrielsen från åldersnojan. Plötsligt var hela mitt liv mitt liv. Plötsligt hade jag en hel livstid till att göra och uppleva exakt det jag ville. När jag ville.

Jag kommer ändå inte hinna med allt jag vill göra, listan är för lång, men stressen är borta. Tidsgränsen känns inte längre, alla de år då barn hade gått före är nu år då jag fortfarande kan ta beslut utifrån mig.

Mitt liv är mitt liv att göra vad jag vill med.

OM du bedöms vara

... kapabel att ta egna beslut kring din kropp och ditt liv. Det var vad jag hörde. Det var såklart inte det hon sa, vem säger så rakt ut.

Men det började ändå idag. Inte min resa, för resan fram till mitt beslut har pågått större delen av mitt liv. Men idag påbörjades processen som man behöver ta sig igenom innan man genomgår själva steriliseringen.

Första samtalet ringde jag förra veckan. Eftersom 1177.se skriver att man börjar med att boka en tid hos en vårdcentral var det där jag började. Men distriktssköterskan som svarade fick mig snabbt att inse att sterilisering är något ännu mer ovanligt än jag trodde. Hon lät väldigt osäker, som om hon aldrig fått frågan förut och hänvisade mig istället direkt till Kvinnokliniken.
"Jag tror att du kontaktar Kvinnokliniken direkt. Jag hoppas jag säger rätt nu så du inte behöver ringa tillbaka hit, men det är vad jag tror."
Nu hade hon rätt, men det var en hel del "tror" i det samtalet. Tur ändå att jag slapp besöket innan remissen, ett steg skippat, ett par ringar kvar att hoppa igenom.

Men idag ringde jag som sagt Kvinnokliniken och berättade att jag vill genomgå en sterilisering. Kvinnan jag pratade med då var snabb med att meddela att först hamnar man på en väntelista, sedan får man träffa en läkare och prata igenom det. Därefter, "om du bedöms vara aktuell för en operation så går man vidare därifrån."
I verkligheten låg det nog ingen betoning på detta "om," men i mitt huvud var det en bekräftelse på de historier jag hört från andra som försökt få tillåtelse att besluta om sina egna kroppar, bara för att bli bemötta med
"Återkom när du fött åtminstone ett barn."
"Men tänk om du träffar någon som vill ha barn."
"Du är fortfarande ung, tänk om du ångrar dig om ett par år."
En bekräftelse på att nu kommer bevisbördan ligga på mig att visa att jag är kapabel att ta egna beslut, kapabel att veta vad jag vill och inte vill, kapabel att välja mitt eget liv.

Men jag bestämde att det blir ett problem för framtiden. Hur långt fram i tiden? Frågan om hur lång tid det tar innan man får en kallelse besvarades med ett tveksamt
"Ja, nu borde du få en tid inom tre månader, men jag ska vara helt ärlig, det här är inte en prioritet, så jag ska inte säga säkert."
Vårdgarantin säger såklart tre månader, så gissa vem som kommer ligga på växeln om jag inte har en tid om tre månader, men jag avslutade ändå lugnt med ett
"Ok, vad bra, då gör vi så"
Och samtalet var slut.

En del av mig blev lite orolig över att det inte kom några frågor kring mitt namn och personnummer, men å andra sidan hade jag knappat in mitt personnummer när jag bokade telefontiden, så jag antar att de hade allt de behövde.

Nu återstår det bara att vänta.