Nu är jag snippad!

Operationen gick bra och äggledarna är borttagna, men jag ska försöka ta hela dagen från början.

Pappa tog ledigt från jobbet för att jag skulle slippa ta bussen eftersom jag inte får köra själv efter operationen. Han bor dock en bra bit härifrån och han kom riktigt tidigt så det slutade med att vi var på plats i Karlskoga 10 minuter innan Entrén ens öppnade. Därefter tog det ytterligare 30 minuter innan informationen där jag skulle anmäla mig och betala öppnade (280kr kostade det, som ett vanligt läkarbesök), så vi fick sitta i Entrén och vänta en stund. Klockan var ju halv sju och som den nattuggla jag är var jag knappt vaken. På något vis hade jag lyckats somna runt 23 kvällen innan, men det var ändå inte mycket tid att sova innan jag klev upp för min andra dubbeldusch, som ändå tar en stund att genomföra. Så det är svårt att säga hur tankarna gick. Jag var ändå lite exalterad, för jag höll mig vaken. Jag kände mig inte nervös, men jag hade lite ont i magen, så en del nerver surrade nog ändå omkring där.

Efter anmälan gick vi bort till Dagkirurgin där pappa inte fick följa med längre, jag fick genast byta om och låsa in alla mina saker i ett värdeskåp. Jag fick en alldeles för stor rock, trosor, strumpor, blåa sockiplast, nät för håret och en pappersrock att ha utanpå allting, jag kände mig knappt påklädd. Sen fick jag prata med en sköterska. Hon förklarade alla stegen, i vilken ordning allt skulle ske, frågade om jag tog tabletter och om jag hade allergier. Jag fick en långtidsverkande smärtstillande tablett i förebyggande och sen fick jag sätta mig i väntrummet igen.

Därefter fick jag prata med den ansvariga läkaren och en till läkare som båda skulle operera mig. Han förklarade vad de skulle göra och sa först att de skulle klippa och bränna, så jag var tvungen att dubbelkolla:
"Skulle ni inte ta bort äggledarna helt?"
Den andra läkaren lutade sig fram till läkaren och påminde om Salster-studien och den första läkaren ursäktade sig direkt och kollade igenom papperen
"Ja, absolut, förlåt, det står med i dina papper, vi ska ta bort dem helt."
Måste erkänna att jag blev lite nervös där ett tag, hade sett fram emot att bli av med dem helt, för det känns säkrare och nu trodde jag att det kanske skett ett missförstånd och jag bara skulle klippa ändå, men det löste sig snabbt. Efter han förklarat operationen hade jag möjlighet att ställa frågor, men jag kände mig redo och frågade bara om det skulle gå bra att tatuera mig 6 dagar från nu, då jag hade en tid inbokad (inga problem tyckte läkaren).

Så var det tillbaka till väntrummet tills narkossköterskan kom och mötte upp mig. Han dubbelkollade mina mediciner och allergier och tog med mig till operationssalen där ännu en sköterska väntade. Där fick jag ta av min yttre pappersrock och trosorna och sen blev jag placerad på britsen som liknande en gynekologstol. Den andra sköterskan skylde mig med två filtar medan hon placerad mig och spände fast mina ben och de såg till att inget gjorde ont och att nacken kunde röras fritt utan smärta. Sen gick allt så snabbt, de två läkarna kom in och ytterligare två personer presenterade sig, men jag minns inte deras roll tyvärr, jag var så upptagen med att narkosläkaren försökte hitta en bra plats för infarten medan den andra sköterskan satte fast EKG-mätare, något kardborreaktigt i pannan och blodtrycksmätare. Min infart blev tillslut placerad på sidan av armhålan då tejpen från blodprovet dagen innan fortfarande var väldigt rött och irriterat. Sen förklarade narkossköterskan att masken är bara för syrgas och sömnmedlet skulle sprutas in via infarten. Här någonstans kom även den andra sköterskan och dubbelkollade mitt medgivande:
"Vi ser att du har skrivit på intyget från Socialstyrelsen om att du är informerad om vad en sterilisering innebär och att du vill genomgå den, stämmer det?"
"Ja, det stämmer."
Hon vände sig mot läkaren "Hörde du svaret?"
"Ja, jag hörde."

Någonstans här frågade jag även om det var möjligt att få någon bild från operationen och de lovade inget men skulle se vad de kunde göra. Tyvärr använde de sedan en maskin som inte kunde ta bilder, så det blev inga, vilket är lite synd. Jag hade velat haft de som andra spar på ultraljudsbilder, men jag förstår att det inte alltid är möjligt såklart.

Sen provades syrgasmasken och de gav mig lite sömnmedel som jag skulle säga till när jag kände av. Först märkte jag inget, men sedan började tankarna bli suddiga i kanten. Så sa narkossköterskan att nu kommer resten av sömnmedlet så tänk på något positivt så kommer du säkert drömma om det. Jag minns att jag tänkte att hur ska jag hinna komma på något specifikt och sedan blev det mörkt.

Jag tror att jag väcktes första gången i operationssalen, men det är väldigt otydligt, jag tycker mig minnas att jag tittade upp och såg lampan i taket och någon sa att operationen hade gått bra, sen blundade jag snabbt och plötsligt var jag i ett helt annat rum på uppvaket. När jag vaknade hade jag som en molande mensvärk i magen och de gav mig mer smärtlindring så det gick över. Nästa gång jag vaknade till försökte jag sätta mig upp för att kvickna till, men blev genast snurrig och la mig ner igen. När läkarna kom hade huvudläkaren ett stort leende på läpparna. Han förklarade att allt hade gått bra, jag hade haft sammanväxningar i magen som kunde bero på någon tidigare inflammation, men han hade fixat det och tagit ut äggledarna. Med ett stort leende sa han:
"Nu är du steril!"
Och jag var fortfarande groggy men han fick ett leende tillbaka och en tumme upp som spred leendet till resten av gruppen runt omkring. Det kändes riktigt skönt.

Efter det blev jag erbjuden något att äta så jag berättade att jag är vegan och sköterskan såg genast orolig ut. Jag skyndade mig att berätta att jag tog med en banan som ligger i väskan i skåpet, men hon försvann iväg en stund och kom tillbaka med nyponsoppa:
"Går det här bra?"
"Absolut!"
Jag hade redan sagt till om att jag var illamående så jag hade en spypåse redo, och hade fått något mot illamående via infarten, men det gick bra att dricka upp nyponsoppan så jag trodde det var hunger och att nu skulle det bli bättre med illamåendet. Jag hade fel.

Efter en stund kom de förbi med en ultraljudsmaskin för att se hur mycket urin jag hade i blåsan (det är viktigt att jag kan kissa innan jag lämnar sjukhuset). Jag satte mig upp lite, men det var mer än illamåendet klarade och jag spydde upp merparten av nyponsoppan. Det kändes lite bättre efter det och de kollade urinen som tydligen inte var så mycket så jag fick somna om. Lite senare bad jag om att få gå på toaletten och tydligen innebar det att hela sjuksängen skulle rullas in på toan, så det blev lite trixande för sköterskan då jag låg i sängen längst in i rummet. Kissandet gick bra men det avslutades med vad jag trodde var resten av nyponsoppan i nästa spypåse. Men nu hade jag i alla fall gjort det som krävdes för att få åka hem.

Jag sov dock en stund till, jag var så otroligt trött att jag vaknade och somnade om vartannat, men efter ungefär fyra timmar på uppvaket frågade jag om jag kunde få åka hem
"Jag bara sover ju, och det kan jag lika gärna göra hemma."
"Det har du rätt i," sa sköterskan och så började hon plocka loss mig från alla maskiner. Det var skönt när de tog bort blodtrycksmätaren då det i början kändes som att den satte igång och mätte blodtrycket varje kvart/tio minuter för att efter någon timme ställas ner till att mäta kanske en gång i halvtimmen. Jag följde efter sköterskan mot omklädningsrummet och jag kan inte ha sett så kry ut för både hon och flera omkringstående sköterskor kunde inte låta bli att fnissa åt mig med mig när jag passerade.

Så fort jag kom in i omklädningsrummet var jag tvungen att sätta mig ner och spy igen och efter jag bytt om och satt i mitt septumsmycke blev det en liten vända till med påsen. Jag ringde pappa för att meddela att han kunde hämta upp mig och gick ut för att bli utskriven. Sköterskan som gav mig mina hemgångspapper såg lite orolig ut och tyckte det var lite olustigt att jag skulle åka hem när jag mådde så illa, man jag sa att jag mådde bra i övrigt, fick en tablett mot illamående, en extra för senare och en bunt spypåsar att ta med i bilen (som jag faktiskt tack och lov aldrig behövde använda för jag sov nästan hela vägen hem).

Och det var det. Det jag minns av det hela i alla fall. Nu blev det här en hel vägg av text så jag väntar nog en stund innan jag skriver ihop ett inlägg om hur kvällen och dagen efter fortlöpte. Eftersom jag är varm idag (med har inte nått feberstatus än) så ville syster och systerdotter stanna en natt extra, så jag ska se om jag kanske kan se en film med dem innan jag fortsätter skriva (om jag orkar). I vilket fall:

Jag är snippad!

Om en vecka är jag steriliserad

Som jag redan nämnt, i fredags vaknade jag till ett tjockt kuvert från Region Örebro Län på hallmattan. Dagen efter jag förnyat mina p-piller eftersom "det verkar ta ett tag innan jag får min operation" fick jag meddelande om att om 10 dagar är det dags för operation! Efter att ha väntat så länge känns det plötsligt som att allt händer väldigt snabbt.

Jag räknade snabbt igenom mina sista p-piller och insåg att jag behöver inte ta ut några på mitt nya recept, sen skrev jag direkt till mina två närmsta chefer på jobbet och meddelade dem om tiden. En del av mig undrade om det skulle gå att fixa med så kort varsel, men jag fick direkt svar att det löser dem. Sen satte jag mig och läste igenom all information.

Inför operationen behöver jag ta mig till en vårdcentral för blodprov, ta ett graviditetstest ett par dagar innan samt göra två dubbelduschar (kvällen innan och på morgonen innan operationen efter att ha sovit i en renbäddad säng). Jag behöver fasta 6 timmar innan operationen men jag kan dricka fram till 2 timmar innan operationen. Fastan kommer inte vara några problem då jag ska vara på avdelningen kl.7.15 på morgonen och jag är dålig på att få i mig mat på morgonen. Jobbar jag tidigt pass så kan jag försöka trycka i mig en banan innan jag åker, det är gränsen för vad jag klarar.

Så vad pågår i mina tankar just nu? En hel blandning av funderingar egentligen. Det står ingenstans vilken typ av operation jag ska göra, om de klipper äggledarna eller tar bort dem helt. Jag tänker att om jag blev utvald för Saltser-studien så borde det väl ha stått med, men jag håller fast vid hoppet om att bli av med dem helt ett litet tag till. Jag får inte ha några piercingar eller smycken alls när jag kommer dit vilket är förståeligt och helt ok, såklart. Men jag har inte gått utan min septum-piercing en hel dag innan och jag undrar om jag tillhör dem som har oturen att min piercing läker ihop under en dag eller i alla fall blir för litet för att få tillbaka smycket i hålet. Och sen har vi det faktum att sex dagar efter operationen har jag en tid hos en tatuerare som jag bokade in för snart ett halvår sedan, så jag hoppas läkaren säger att det är ok.

De enda negativa tankarna kretsar kring att jag fick min tid kl. 7.15 på morgonen. Jag är en nattuggla och jag mår fysiskt illa när jag går upp tidigt på morgonen. Jag är också väldigt stel och har en del smärta tidigt på dagen så jag är inte jättepepp på att kliva upp och duscha så vi kan åka hemifrån ca kl.5. Jag ska opereras 45 min härifrån (med bil), så för att vara säker på att eventuella vägarbeten eller andra förhinder inte leder till att jag kommer dit för sent (för tänk om jag förlorar min operationstid om jag blir sen) behöver jag åka runt kl.6. Finns en risk för att jag är den som sover längst på uppvaket efteråt...

Den övergripande tanken är dock: "Äntligen!" En vecka från nu, på tisdag morgon åker jag in för att äntligen göra min sterilisering. Jag kommer äntligen kunna slappna av och slippa oroa mig för en oönskad graviditet. Jag kommer äntligen få reda på om mina hudproblem och mitt psykiska mående har någon koppling till p-pillren. Jag kommer äntligen kunna skjuta ner alla "du kommer ändra dig" och "vänta bara" med ett kort "jag är steriliserad". Och jag kommer äntligen ha en bloggadress som stämmer, för nu kommer jag vara snippad.

Ja, då lär det ju inte bli några barn

Så eftersom min operationstid dröjer börjar mina p-piller sina och igår var jag tvungen att gå på två-årskontroll för att få mitt recept förnyat. Det känns så dumt att åka in och be om p-piller när jag bara vill sluta ta dem och få reda på om de är anledningen till mitt mående etc, men måste ju ha något fram till operationen för de behöver vara 100% säkra på att jag inte är gravid när de gör operationen.

Litet tillägg här: Jag skrev den här bloggen under natten och tänkte att jag postar den idag. På morgonen vaknade jag dock med en kallesle till min operation som kommer hända snart nog att jag inte kommer behöva ta ut några p-piller på mitt nya recept. Känns lite lustigt ändå, skriver mer om det ikväll eller imorgon.

Jag fick träffa samma barnmorska som förra gången och jag gillar henne, hon är så enkel att prata med, öppen och rättfram. När vi kom in på hur jag upplevde p-pillren nämnde jag att jag mådde sämre psykiskt, men inte visste om det berodde på pillren eller inte. Hon föreslog då att jag bytte piller och då kom steriliseringen på tal.

Det är absolut inte så att jag döljer min barnfrihet på något sätt, antagligen är jag rätt tjatig om den, men ibland försöker jag ändå välja mina stunder och jag var absolut lite tveksam till att diskutera den med min barnmorska när det här ändå kan vara sista gången jag träffar henne och jag var orolig att barnmorskor är något mer angelägna att ge mig ett par bingon. Men eftersom jag hoppas att min operationstid dyker upp snart förklarade jag att jag är ok med att gå på mina piller en stund till för jag behöver ändå bara äta dem fram till min operation.

"Vilken operation ska du göra?"

"Jag kommer sterilisera mig."

"Ja, men vilken metod kommer de använda?"

Det visade sig att hon bara undrade för att det finns en metod där man sätter in ett implantat i äggledarna, så äggledarna blockeras när implantatet växer fast i äggledarna och i det fallet skulle jag behöva fortsätta gå på p-piller tills blockeringen var bekräftad. Jag har hört talas om metoden men hittade många negativa artiklar om bieffekter när jag läste på om sterilisering och är inte ens säker på att den metoden längre används i Sverige (känns som om jag läste något om att det till och med förbjöds). Men jag förklarade att jag kommer klippa eller helt ta bort mina äggledare och med ett leende på läpparna säger hon då bara:

"Ja, då lär det ju inte bli några barn, vad skönt att du har hittat en permanent lösning som passar dig."

Hon förstod nog inte hur varm jag blev av det svaret. Efter jag var med i artikeln i Expressen i början på veckan har jag hunnit med en del nya bingon men här sitter en barnmorska och bara gratulerar mig för mitt val och hur bra det passar mig. Jag blev tagen på allvar och behandlad som en vuxen person, jag kände mig respekterad. Det kändes så skönt och nu nästan ångrar jag att jag inte kommer ha så många anledningar att träffa henne igen.

Hon passade även på att fråga hur lång tid jag fått vänta på min sterilisering då hon hade haft andra som frågat om just sterilisering. I efterhand önskar jag att jag hade frågat om andelen barnfria som frågat då jag undrar om det faktum att ämnet har börjat talas mer om på sistone har lett till att fler, liksom jag, plötsligt insett att det alternativet ens finns.

Så fortsätt prata om barnfrihet, när som helst, var som helst. Kanske är det en ellen som hör dig som plötsligt kan slippa ångest, eller så kanske det är en barnmorska som glatt gratulerar nästa barnfria som besöker henne och skapar en trygg miljö för den patienten att slappna av i. Mer barnfrihetssnack åt folket!

Hjärndöd, nyliberal tok i behov av psykologisk utvärdering

Så i måndags var jag med i en artikel om kvinnor som steriliserar sig i Expressen (artikeln är Premium, så den är bakom betalvägg, men Expressen har just nu ett erbjudande om gratis Premium fram till nyår utan uppsägningstid om du vill spana in den närmare). Vi var tre stycken som fick prata om våra anledningar till sterilisering och reaktioner vi mött och vi fick ett helt uppslag. Jag är så glad att media börjar plocka upp att barnfrihet är orättvist tabubelagt och skriver mer om det. Hade det funnits när jag var yngre hade jag kunnat känna lättnaden av att inte behöva skaffa barn så mycket tidigare.

Men eftersom det är ett ämne som skapar en hel del blandade reaktioner så postades artikeln både på Expressens facebook-sida och deras Instagram-sida och jag har spenderat två dagar med att roat läsa alla kommentarerna som följt. Jag tänkte att jag kunde ta och prata lite om en del av de kommentarerna här.

Till att börja med har vi såklart klassikerna:

De behöver ju inte direkt någon kommentar annat än att jag tycker synd om dem. Hur tråkigt måste ditt liv vara för att du på allvar ska tro att människor som inte riktigt "följer reglerna" för hur ett normalt liv "borde levas" måste vara psykiskt sjuka. Varje vän gör samma val, alla håller med varandra, varje dag den andra lik... vilken mardöm!

Sen har vi dem som bara bekräftar det som står i artikeln. Inledningen handlar om hur tjatig frågan "tänk om du ångrar dig" är för barnfria. Ändå fortsätter den tradigt upprepas i kommentarerna:

Till att börja med kan jag ju bara citera exakt det jag sa i artikeln: "En sterilisering är absolut något permanent och oåterkalleligt, men det är även valet att bli förälder," och sen bara tillägga att om jag skulle gå och ångra mig senare så är det en ånger som bara jag som tagit beslutet kommer lida av. Om jag istället skulle ångra att bli förälder så drabbas även ett barn av den ångern och jag vet inte hur du ser på saken, men jag väljer den första av de två tio gånger av tio.

Slutligen har vi frågan om varför sterilisering när det finns så många andra preventivmetoder att använda sig av. En del baseras såklart på hur det drastiskt det är att ta bort "valfriheten" permanent (trots att det är en del av valfriheten att faktiskt få göra ett val) men andra verkar faktiskt ändå innehålla lite ärlig nyfikenhet.

Det jag sa under intervjun har förkortats en del i artikeln så därför känner jag att jag gärna utvecklar svaret en del då det för mig finns flera andningar. I artikeln står det kortfattat: "Jag har gått på p-piller och inte riktigt känt mig som mig själv då. Sterilisering är en permanent lösning helt enkelt, då behöver jag inte hålla koll på att ta mina piller varje dag." Vilket i sig stämmer och är en av anledningarna. Men det jag sa var att det är möjligt att det faktum att jag inte riktigt känner mig som mig själv (mår sämre psykiskt, ofta hungrig så jag har gått upp i vikt, dålig hy) kan vara antingen inbillning eller bero på andra faktorer, men jag vill ändå inte behöva undra om det är kopplat till p-pillren eller inte. Jag skulle inte vilja gå på hormoner resten av livet och jag är inte intresserad av spiraler inuti mig. Med det sagt så ser jag många fördelar med bl.a. p-piller och jag vet att det är underbara preventivmedel för många som dessutom kan hjälpa på andra sätt med t.ex. menssmärtor. Jag själv skippar mensen nu medan jag går på p-piller fram till operationen och har bara en blödning ungefär var fjärde månad för att minska risken för mellanblödningar. Det kommer jag definitivt sakna! Men det finns även en till anledning utöver extra hormoner och att behöva komma ihåg byten eller piller varje dag. Om jag skulle träffa någon så har jag av andras berättelser fått veta att en del hör ordet "barnfri" och tänker "hon kommer ångra sig när hon blir kär i mig" eller "jag vill inte heller ha barn nu, men senare kommer vi skaffa". Men de möjligheterna finns inte om jag är steriliserad, då kan de direkt förstå att när jag säger barnfri så menar jag allvar och då kan jag slippa stolpskotten som inte vill ta mig på allvar eller respekterar mina beslut kring min kropp. Det borde även snabbt avsluta diskussioner kring hur jag kommer ändra åsikt i framtiden när ämnet kommer på tal bland vänner och bekanta.

Måste erkänna att jag var nervös över hur mina ord skulle klippas och publiceras både innan och efter intervjun och visst märker jag av att det har klippts och förenklats en del. Men det är jag och mina ord i artikeln och jag tyckte det blev en fin, respektfull artikel om ett ämne som borde vara normaliserat nog att det inte längre är värt att trycka i en nyhetstidning. Tills den tiden infaller är jag dock glad att Ebba Larsson (och andra inom media) väljer att låta ämnet ges möjlighet att komma till tals. Och om man läser alla kommentarer så känns det som om det redan håller på att vända för det var även många positiva, stöttande och igenkännande kommentarer. Min känsla (utan att ha satt mig ner och räknat på det) var att de positiva kommentarerna faktiskt var i majoritet.

Bingo!

På reddits subreddit r/childfree talas det ofta om "bingo" eller "being bingo-ed". Det som menas när bingo nämns är en samling fraser som barnfria är väldigt vana att höra när deras barnfrihet kommer på tal. Fraser som ifrågasätter din mognad, din förmåga att ta beslut (som rör dig själv) eller ens tänka efter lite och huruvida det kanske helt enkelt är något psykiskt fel på dig. I grunden är det frågor som tar form i den osäkerhet som bildas när man möter en person som bryter en mycket stark norm som man själv aldrig ifrågasatt.

Jag har inte varit uttalat barnfri särskilt länge. Frågar du min syster skulle hon säga att jag varit barnfri sedan vi var barn, men det var inte något vi diskuterade. För mig kändes det inte som något som man behövde prata om, för vem skulle bry sig om mina livsval? En hel del skulle det visa sig. Men så insåg jag att barnfrihet var något tabu, något man inte talade om, och då blev jag plötsligt väldigt öppen med min barnfrihet. För att bryta ett tabu och skapa möjlighet för andra som inte trivs i en norm att känna självsäkerhet i att bryta den normen krävs det att man talar öppet och utan ursäkter kring sitt val.

Så jag tänkte att jag skulle ta upp ett par exempel på vanliga bingon, både de jag hört själv sedan jag blev uttalat barnfri och ett par jag inte lyckats kryssa i på bingobrickan (än).

Du är ung, du kommer ändra dig.
Varianter på den här är något jag fått höra i princip varenda gång min barnfrihet har kommit på tal. Personen jag talar med tar alltid för givet att hen vet mer om mig än vad jag själv gör. Jag må vara vuxen, men jag är inte vuxen nog att kunna ta ett beslut nu som påverkar resten av mitt liv. Det lustiga är att ifall jag istället var gravid skulle ingen ifrågasätta beslutet att behålla barnet trots att det beslutet lika starkt (om inte mer) påverkar resten av mitt liv. En kvinna kan som 16-åring skaffa barn, men jag kan som 34-åring inte välja att inte skaffa barn. Det här är något som känns otroligt nedlåtande att höra, för oavsett hur välmenande personen är i att inte vilja att jag ska uppleva smärtan av att ångra mig så säger hen till mig att jag inte är kapabel att ta beslut kring mitt liv.

Men tänk om du ångar dig?
En variant som uppstår när jag berättar att jag planerat sterilisera mig. Jag skulle säga att jag hellre ångar att jag inte skaffade barn än ångrar att jag skaffade barn (jo de existerar, jag lovar, googla det). Dessutom, skulle jag mot all förmodan ångra mig så finns det fullt i barn därute som är i behov av föräldrar.
Och jag vill även tillägga att jag skulle tro att barnfria (och framförallt steriliserade barnfria) i de allra flesta fall har tänkt igenom sitt beslut mycket noggrannare än merparten av föräldrarna därute.

Men du vet inte vad du säger nej till, du kommer aldrig uppleva det underverk som är att skaffa barn.
Jag kommer heller aldrig sätta min fot på månen eller forska fram ett botemedel för cancer eftersom jag gjort andra livsval. De upplevelserna är säkert också otroliga att uppleva, men jag valde ett annat liv.

Tänk om du träffar en man/kvinna som vill ha barn?
Då vill vi uppenbarligen olika saker i våra liv och skulle inte bli lyckliga tillsammans. Och varför säger du det som att det är självklart att jag i det scenariot ska vara personen som ger efter för den andras önskemål? Tänk om du träffar någon som är barnfri? Betyder det att du borde vara ok med att ge upp din barndröm då? Eller är det bara de barnfria som inte har rätt till våra val? Oavsett, i ett sådant förhållande leder en kompromiss till att den ena parten blir olycklig, jag vill inte ha ett sådant förhållande!

Hatar du barn?
Nej. Däremot ogillar jag dem. Ganska mycket. De är kladdiga, gnälliga och själviska och jag kan inte föra en intelligent konversation med dem. Jag är inte en barnmänniska. Det är dock jag som individ, det finns fullt med barnfria människor som älskar barn, vissa arbetar med barn, de vill bara inte föda fram egna.

Det blir annorlunda när det är ditt eget barn.
Ja, troligtvis. Jag har en systerdotter som jag älskar över allt annat och skulle jag få ett eget barn så är jag säker på att jag skulle älska det barnet. Men jag är lika övertygad om att jag skulle avsky modersrollen. Du kan älska ditt barn och samtidigt ångra att du skaffade barn (googla det). Sen kan man väl inte heller säga att hormoner och moderskänslor som tar över och skapar utopi är en garanti när man då och då läser hemska historier om vanvårdade barn?

Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?
Antagligen de som får betalt för det. Det är väl grymt själviskt att avla fram små framtida sjuksköterskor till en själv, varför skulle jag vilja lägga den bördan på någon? Dessutom finns det en massa människor på våra ålderdomshem som har barn och barnbarn som de ändå inte träffar särskilt ofta, de kanske inte ens bor i samma land längre. Om jag är ensam när jag är gammal kanske det säger en del om min personlighet att jag inte har möjlighet att skaffa vänner ens på ett hem fullt i jämngamla människor?

Det är själviskt att inte skaffa barn!
Den här förstår jag inte alls? Är inte alla våra livsbeslut grundade i själviskhet? Val av partner, utbildning, jobb, hemstad, djur? Du skaffar barn för att du vill ha ett barn. Du förstör världen på grund av ditt val av mat och transportmedel men studier visar att det absolut värsta du kan göra för jorden är att skaffa barn. Ett barn ger ungefär samma koldioxidutsläpp som 40 flygresor från Sverige till USA, per år, men ditt val att skaffa barn är osjälviskt medan mitt val att leva barnfritt är själviskt? Försök igen.

Men du tar ifrån dina föräldrar lyckan av att vara morföräldrar.
Även om jag inte haft en syster som är en väldigt lycklig mamma och föräldrar som genast accepterade mitt beslut att sterilisera mig, tar jag inga beslut kring mitt liv grundade på någon annans önskningar. Och jag hoppas ingen annan gör det heller.

Jag skulle kunna fortsätta rätt länge till, men egentligen har alla dessa fraser gemensamt att de ifrågasätter något väldigt grundläggande och bör enkelt besvaras med:

Min kropp, mitt liv, mitt val!