Nu är jag snippad!

Operationen gick bra och äggledarna är borttagna, men jag ska försöka ta hela dagen från början.

Pappa tog ledigt från jobbet för att jag skulle slippa ta bussen eftersom jag inte får köra själv efter operationen. Han bor dock en bra bit härifrån och han kom riktigt tidigt så det slutade med att vi var på plats i Karlskoga 10 minuter innan Entrén ens öppnade. Därefter tog det ytterligare 30 minuter innan informationen där jag skulle anmäla mig och betala öppnade (280kr kostade det, som ett vanligt läkarbesök), så vi fick sitta i Entrén och vänta en stund. Klockan var ju halv sju och som den nattuggla jag är var jag knappt vaken. På något vis hade jag lyckats somna runt 23 kvällen innan, men det var ändå inte mycket tid att sova innan jag klev upp för min andra dubbeldusch, som ändå tar en stund att genomföra. Så det är svårt att säga hur tankarna gick. Jag var ändå lite exalterad, för jag höll mig vaken. Jag kände mig inte nervös, men jag hade lite ont i magen, så en del nerver surrade nog ändå omkring där.

Efter anmälan gick vi bort till Dagkirurgin där pappa inte fick följa med längre, jag fick genast byta om och låsa in alla mina saker i ett värdeskåp. Jag fick en alldeles för stor rock, trosor, strumpor, blåa sockiplast, nät för håret och en pappersrock att ha utanpå allting, jag kände mig knappt påklädd. Sen fick jag prata med en sköterska. Hon förklarade alla stegen, i vilken ordning allt skulle ske, frågade om jag tog tabletter och om jag hade allergier. Jag fick en långtidsverkande smärtstillande tablett i förebyggande och sen fick jag sätta mig i väntrummet igen.

Därefter fick jag prata med den ansvariga läkaren och en till läkare som båda skulle operera mig. Han förklarade vad de skulle göra och sa först att de skulle klippa och bränna, så jag var tvungen att dubbelkolla:
"Skulle ni inte ta bort äggledarna helt?"
Den andra läkaren lutade sig fram till läkaren och påminde om Salster-studien och den första läkaren ursäktade sig direkt och kollade igenom papperen
"Ja, absolut, förlåt, det står med i dina papper, vi ska ta bort dem helt."
Måste erkänna att jag blev lite nervös där ett tag, hade sett fram emot att bli av med dem helt, för det känns säkrare och nu trodde jag att det kanske skett ett missförstånd och jag bara skulle klippa ändå, men det löste sig snabbt. Efter han förklarat operationen hade jag möjlighet att ställa frågor, men jag kände mig redo och frågade bara om det skulle gå bra att tatuera mig 6 dagar från nu, då jag hade en tid inbokad (inga problem tyckte läkaren).

Så var det tillbaka till väntrummet tills narkossköterskan kom och mötte upp mig. Han dubbelkollade mina mediciner och allergier och tog med mig till operationssalen där ännu en sköterska väntade. Där fick jag ta av min yttre pappersrock och trosorna och sen blev jag placerad på britsen som liknande en gynekologstol. Den andra sköterskan skylde mig med två filtar medan hon placerad mig och spände fast mina ben och de såg till att inget gjorde ont och att nacken kunde röras fritt utan smärta. Sen gick allt så snabbt, de två läkarna kom in och ytterligare två personer presenterade sig, men jag minns inte deras roll tyvärr, jag var så upptagen med att narkosläkaren försökte hitta en bra plats för infarten medan den andra sköterskan satte fast EKG-mätare, något kardborreaktigt i pannan och blodtrycksmätare. Min infart blev tillslut placerad på sidan av armhålan då tejpen från blodprovet dagen innan fortfarande var väldigt rött och irriterat. Sen förklarade narkossköterskan att masken är bara för syrgas och sömnmedlet skulle sprutas in via infarten. Här någonstans kom även den andra sköterskan och dubbelkollade mitt medgivande:
"Vi ser att du har skrivit på intyget från Socialstyrelsen om att du är informerad om vad en sterilisering innebär och att du vill genomgå den, stämmer det?"
"Ja, det stämmer."
Hon vände sig mot läkaren "Hörde du svaret?"
"Ja, jag hörde."

Någonstans här frågade jag även om det var möjligt att få någon bild från operationen och de lovade inget men skulle se vad de kunde göra. Tyvärr använde de sedan en maskin som inte kunde ta bilder, så det blev inga, vilket är lite synd. Jag hade velat haft de som andra spar på ultraljudsbilder, men jag förstår att det inte alltid är möjligt såklart.

Sen provades syrgasmasken och de gav mig lite sömnmedel som jag skulle säga till när jag kände av. Först märkte jag inget, men sedan började tankarna bli suddiga i kanten. Så sa narkossköterskan att nu kommer resten av sömnmedlet så tänk på något positivt så kommer du säkert drömma om det. Jag minns att jag tänkte att hur ska jag hinna komma på något specifikt och sedan blev det mörkt.

Jag tror att jag väcktes första gången i operationssalen, men det är väldigt otydligt, jag tycker mig minnas att jag tittade upp och såg lampan i taket och någon sa att operationen hade gått bra, sen blundade jag snabbt och plötsligt var jag i ett helt annat rum på uppvaket. När jag vaknade hade jag som en molande mensvärk i magen och de gav mig mer smärtlindring så det gick över. Nästa gång jag vaknade till försökte jag sätta mig upp för att kvickna till, men blev genast snurrig och la mig ner igen. När läkarna kom hade huvudläkaren ett stort leende på läpparna. Han förklarade att allt hade gått bra, jag hade haft sammanväxningar i magen som kunde bero på någon tidigare inflammation, men han hade fixat det och tagit ut äggledarna. Med ett stort leende sa han:
"Nu är du steril!"
Och jag var fortfarande groggy men han fick ett leende tillbaka och en tumme upp som spred leendet till resten av gruppen runt omkring. Det kändes riktigt skönt.

Efter det blev jag erbjuden något att äta så jag berättade att jag är vegan och sköterskan såg genast orolig ut. Jag skyndade mig att berätta att jag tog med en banan som ligger i väskan i skåpet, men hon försvann iväg en stund och kom tillbaka med nyponsoppa:
"Går det här bra?"
"Absolut!"
Jag hade redan sagt till om att jag var illamående så jag hade en spypåse redo, och hade fått något mot illamående via infarten, men det gick bra att dricka upp nyponsoppan så jag trodde det var hunger och att nu skulle det bli bättre med illamåendet. Jag hade fel.

Efter en stund kom de förbi med en ultraljudsmaskin för att se hur mycket urin jag hade i blåsan (det är viktigt att jag kan kissa innan jag lämnar sjukhuset). Jag satte mig upp lite, men det var mer än illamåendet klarade och jag spydde upp merparten av nyponsoppan. Det kändes lite bättre efter det och de kollade urinen som tydligen inte var så mycket så jag fick somna om. Lite senare bad jag om att få gå på toaletten och tydligen innebar det att hela sjuksängen skulle rullas in på toan, så det blev lite trixande för sköterskan då jag låg i sängen längst in i rummet. Kissandet gick bra men det avslutades med vad jag trodde var resten av nyponsoppan i nästa spypåse. Men nu hade jag i alla fall gjort det som krävdes för att få åka hem.

Jag sov dock en stund till, jag var så otroligt trött att jag vaknade och somnade om vartannat, men efter ungefär fyra timmar på uppvaket frågade jag om jag kunde få åka hem
"Jag bara sover ju, och det kan jag lika gärna göra hemma."
"Det har du rätt i," sa sköterskan och så började hon plocka loss mig från alla maskiner. Det var skönt när de tog bort blodtrycksmätaren då det i början kändes som att den satte igång och mätte blodtrycket varje kvart/tio minuter för att efter någon timme ställas ner till att mäta kanske en gång i halvtimmen. Jag följde efter sköterskan mot omklädningsrummet och jag kan inte ha sett så kry ut för både hon och flera omkringstående sköterskor kunde inte låta bli att fnissa åt mig med mig när jag passerade.

Så fort jag kom in i omklädningsrummet var jag tvungen att sätta mig ner och spy igen och efter jag bytt om och satt i mitt septumsmycke blev det en liten vända till med påsen. Jag ringde pappa för att meddela att han kunde hämta upp mig och gick ut för att bli utskriven. Sköterskan som gav mig mina hemgångspapper såg lite orolig ut och tyckte det var lite olustigt att jag skulle åka hem när jag mådde så illa, man jag sa att jag mådde bra i övrigt, fick en tablett mot illamående, en extra för senare och en bunt spypåsar att ta med i bilen (som jag faktiskt tack och lov aldrig behövde använda för jag sov nästan hela vägen hem).

Och det var det. Det jag minns av det hela i alla fall. Nu blev det här en hel vägg av text så jag väntar nog en stund innan jag skriver ihop ett inlägg om hur kvällen och dagen efter fortlöpte. Eftersom jag är varm idag (med har inte nått feberstatus än) så ville syster och systerdotter stanna en natt extra, så jag ska se om jag kanske kan se en film med dem innan jag fortsätter skriva (om jag orkar). I vilket fall:

Jag är snippad!

Bilateral Salpingectomy (nu ryker hela äggledarna)

Redan innan jag fick prata med läkaren om min sterilisering så kollade jag upp olika metoder för operationen. Efter att ha läst på en del så fastnade jag för metoden där man tar bort hela äggledarna. För mig känns det säkrare, för hur i hela friden ska ägget ta sig till livmodern när hela vägen dit är borttagen? En annan fördel var att jag läste att det finns studier som talar för att borttagning av äggledarna kraftigt minskar risken för äggstockscancer och det känns ju som en riktigt fin bonus. Så när jag fick tala med min läkare var såklart en av frågorna om jag hade möjlighet att välja den metoden.

Hennes svar var att borttagning av äggstockarna var en metod som än så länge testades i Sverige och därför bara utfördes om man deltog i Salster-studien, där man som deltagare har en 50% chans för borttagning (annars klipper de äggledarna i Sverige). Jag anmälde mig genast till studien och fick svara på två frågeformulär, men när kallelsen till operationen landade på hallmattan fick jag all information jag kunde behöva utom just ett förtydligande av vilken operation jag skulle göra. Jag tänkte såklart att om man deltar i en studie så skickar de med den informationen, och tappade väl lite
hoppet för ett totalt borttagande, men jag skickade ändå iväg ett meddelande till barnmorskan och frågade.

Och idag kom svaret: "Äggledarna kommer att tas bort helt."

Så nu är jag ännu mer taggad på min operation!

Om en vecka är jag steriliserad

Som jag redan nämnt, i fredags vaknade jag till ett tjockt kuvert från Region Örebro Län på hallmattan. Dagen efter jag förnyat mina p-piller eftersom "det verkar ta ett tag innan jag får min operation" fick jag meddelande om att om 10 dagar är det dags för operation! Efter att ha väntat så länge känns det plötsligt som att allt händer väldigt snabbt.

Jag räknade snabbt igenom mina sista p-piller och insåg att jag behöver inte ta ut några på mitt nya recept, sen skrev jag direkt till mina två närmsta chefer på jobbet och meddelade dem om tiden. En del av mig undrade om det skulle gå att fixa med så kort varsel, men jag fick direkt svar att det löser dem. Sen satte jag mig och läste igenom all information.

Inför operationen behöver jag ta mig till en vårdcentral för blodprov, ta ett graviditetstest ett par dagar innan samt göra två dubbelduschar (kvällen innan och på morgonen innan operationen efter att ha sovit i en renbäddad säng). Jag behöver fasta 6 timmar innan operationen men jag kan dricka fram till 2 timmar innan operationen. Fastan kommer inte vara några problem då jag ska vara på avdelningen kl.7.15 på morgonen och jag är dålig på att få i mig mat på morgonen. Jobbar jag tidigt pass så kan jag försöka trycka i mig en banan innan jag åker, det är gränsen för vad jag klarar.

Så vad pågår i mina tankar just nu? En hel blandning av funderingar egentligen. Det står ingenstans vilken typ av operation jag ska göra, om de klipper äggledarna eller tar bort dem helt. Jag tänker att om jag blev utvald för Saltser-studien så borde det väl ha stått med, men jag håller fast vid hoppet om att bli av med dem helt ett litet tag till. Jag får inte ha några piercingar eller smycken alls när jag kommer dit vilket är förståeligt och helt ok, såklart. Men jag har inte gått utan min septum-piercing en hel dag innan och jag undrar om jag tillhör dem som har oturen att min piercing läker ihop under en dag eller i alla fall blir för litet för att få tillbaka smycket i hålet. Och sen har vi det faktum att sex dagar efter operationen har jag en tid hos en tatuerare som jag bokade in för snart ett halvår sedan, så jag hoppas läkaren säger att det är ok.

De enda negativa tankarna kretsar kring att jag fick min tid kl. 7.15 på morgonen. Jag är en nattuggla och jag mår fysiskt illa när jag går upp tidigt på morgonen. Jag är också väldigt stel och har en del smärta tidigt på dagen så jag är inte jättepepp på att kliva upp och duscha så vi kan åka hemifrån ca kl.5. Jag ska opereras 45 min härifrån (med bil), så för att vara säker på att eventuella vägarbeten eller andra förhinder inte leder till att jag kommer dit för sent (för tänk om jag förlorar min operationstid om jag blir sen) behöver jag åka runt kl.6. Finns en risk för att jag är den som sover längst på uppvaket efteråt...

Den övergripande tanken är dock: "Äntligen!" En vecka från nu, på tisdag morgon åker jag in för att äntligen göra min sterilisering. Jag kommer äntligen kunna slappna av och slippa oroa mig för en oönskad graviditet. Jag kommer äntligen få reda på om mina hudproblem och mitt psykiska mående har någon koppling till p-pillren. Jag kommer äntligen kunna skjuta ner alla "du kommer ändra dig" och "vänta bara" med ett kort "jag är steriliserad". Och jag kommer äntligen ha en bloggadress som stämmer, för nu kommer jag vara snippad.

"Jag måste ställa lite dumma frågor om varför."

Väntetiden mellan att bli uppskriven på väntelistan för att få träffa en läkare och att faktiskt få en kallelse var utan tvekan lång. Jag valde att inte åberopa någon vårdgaranti för jag vill ändå göra operationen i Örebro Län, som jag tillhör, om jag kan. Men vecka 28 (så dryga tre månader efter jag blivit uppsatt på väntelistan) damp äntligen kallelsen ner i min brevlåda och talade om att den 19 augusti (ca 4½ månad efter mitt första samtal till kvinnokliniken på USÖ i Örebro) skulle jag få träffa en läkare på kvinnokliniken i Karlskoga.

Jag var så redo. Jag var så förberedd. Inte långt innan min bokade tid läste jag facebook-kommentarer om kvinnor i min ålder som blivit nekade av läkare som tog större hänsyn till sina egna åsikter än deras skyldigheter enligt steriliseringslagen, och jag hittade en artikel om en man som blivit nekad sterilisering för att hans läkare ansåg att man inte ska sterilisera sig när man är under 30 år (återigen utan någon hänsyn till patientens rättigheter som senare visade sig inte vara mycket till rättigheter alls eftersom du tydligen kan ha rätt att sterilisera dig men själv måste leta tills du hittar en villig läkare). Så jag förberedde mig på en eventuell strid, jag gjorde en steriliseringsmapp.

I min mapp hade jag en utskrift på steriliseringslagen, svar på vanliga frågor som barnfria brukar få, en lista på de viktigaste av mina många anledningar till att jag inte vill ha barn, socialstyrelsens föreskrifter om sterilisering, en artikeln om resultatet av en omfattande studie kring kvinnors olika väg, åsikter och beslut fram till skaffandet eller icke-skaffandet av barn, samt statistik kring hur vanligt ovanligt det är att barnfria ångrar sitt val att sterilisera sig, komplett med källor. En ordentlig mapp som fick en av sköterskorna att under den senare undersökningen fråga om jag suttit och jobbat medan jag väntat på min tid. Ingen skulle neka mig den här steriliseringen! Och det gjorde heller ingen. Men inte på grund av mappen som låg helt orörd under hela besöket.

Eftersom det är en bit att åka så var jag framme i rätt god tid, men det verkar som att just den dagen hade de fullt upp på avdelningen för jag blev inkallad till läkaren 40 min efter min inbokade tid. Gott om tid för min hjärna att jobba på att skapa ännu mer ångest, i mitt huvud hade jag låtsas-samtal om hur jag skulle bemöta olika "men"-argument. När jag väl kom in var jag dock en av de lyckliga vars besök gick snabbt och enkelt. Efter den vanliga artighetsfrasen kom det ett enkelt

"Du vill sterilisera dig?"

"Ja."

"Utan tvekan?"

"Ja"

"Ok, då måste jag ställa lite dumma frågor om varför."

Frågorna och svaren var verkligen så korta och enkla och när hon själv kallade frågorna dumma kände jag hur hela kroppen slappnade av. Så jag svarade rätt enkelt att jag har många anledningar, men att den största och viktigaste var att jag inte vill ha barn, att jag aldrig haft någon barnlängtan. Här avbröt hon mig med ett kort: "Du har inte fött barn?" och plötsligt kände jag mig lite på spänn igen, men jag svarade med ett kort nej och fortsatte med att jag har bara en systerdotter och hon är underbar, så om inte hon kan skapa en barnlängtan i mig, så tror jag inget kan. Och det var det. Läkaren frågade lite om min inställning till andra preventivmedel, berättade att de klipper äggledarna i Örebro Län (inte klämmer) och frågade om hälsohistorik, berättade om eventuella biverkningar och risker med min operation (bl.a. har jag en viss risk för att hamna i klimakteriet tidigare, samt att få kraftigare och mer smärtsamma menstruationsblödningar) och sedan sa hon bara "Du är vuxen och myndig att bestämma själv om du vill sterilisera dig," och sköt över en bunt med papper för mig att skriva på och fylla i. Därefter följde en gyn-undersökning med bland annat vaginalt ultraljud (tydligen såg mina äggstockar bra ut) samt blodprover där de tog två rör och slutligen mättes syresättning och blodtryck. Och det var det, 280kr, 30 minuter, ett plåster i armvecket och jag är godkänd för att bli steriliserad och nu är det bara att vänta på att få en operationstid. Jag är återigen placerad på en väntelista som kan ta lång tid, men jag står med där och jag behövde inte ens kämpa. Jag är så tacksam att jag fick mitt läkarmöte på kvinnokliniken i Karlskoga.

Det jag inte vet ännu är om jag kommer klippa äggledarna eller ta bort dem helt. Jag själv tog upp frågan med min läkare då jag läst att det finns studier som tyder på att om man tar bort hela äggledarna så minskar risken för äggstockscancer med över 50%. Tyvärr så är det här en metod som fortfarande studeras så jag har ingen möjlighet att välja den, däremot är jag anmäld till Salster-studien som fortfarande studerar metoden. Om jag blir utvald att delta får jag bara hoppas att jag hamnar i den grupp som tar bort hela äggledarna, varför inte ta två flugor i en smäll liksom. Men det vet jag inte förrän jag får min operationstid och enligt sköterskorna på kvinnokliniken kan jag inte ens vara säker på att få en tid inom ett halvår. Så nu är det återigen bara att sätta sig ner och vänta.